Jag håller på och tar med igenom
Johan Jönsons med.bort.in. Idag kom jag fram till följande stycke som jag av flera anledningar direkt läste om några gånger.
Jag skulle behöva göra så mycket mer
med förmiddagen, med de återkommande
förmiddagarna, denna loopade lycka, innan dagen
och eftermiddagen, de sväljande avslutningarna.
Jag skulle behöva göra det nu,
i mitt liv, i ditt, i
bådas vår korta tid, med dess mirakulösa räcka
av glimrande förmiddagsögonblick. Ja,
förmiddagen står som inom min perifera makt.
